Nu är det strax dags för årets premiärtävling – ÅF Golden League i Berlin den
1 juni. Fysiskt är jag i hyfsat bra form, men efter skadan är jag lite osäker på tekniken. Jag har faktiskt inte gjort några tävlingslopp ännu i år. Nu kan man kanske ställa sig lite undrande till hur jag kan vara osäker på min teknik, när jag har sprungit häck i väldigt många år, loppet är 100 meter varje gång och häckarnas avstånd är detsamma – hur kan man då vara osäker? Sanningen är att man känner sig lite rostig eftersom man inte har sprungit på ”allvar” i tävling på länge, och känner en liten oro för att inte hitta det där flytet och timingen. Man behöver helt enkelt några tävlingslopp för att komma in i det. Hade jag kunnat springa fler träningspass i maxfart hade det kanske kompenserat, men nu får jag helt enkelt använda de första tävlingarna för att tävla mig i form. Jag har trots allt en ganska jämn teknik, och brukar inte göra speciellt många katastroflopp. När jag började utomhussäsongen förra året, så hade jag inte heller gjort så många häckpass innan, och då tog det två tävlingar innan jag började komma ner i tid. Mycket av detta sitter i det mentala, att få den här känslan av säkerhet vid häckpassagerna.

 

Samtidigt så funderade jag häromdagen om jag någonsin haft en vår som gått enligt idealplanen, och jag tror inte att jag har haft det. Det är alltid någonting. Sådan är ju elitidrotten, trots allt. Man har alltid skavanker i någon form så det blir ju aldrig en perfekt uppladdning. Det måste man tänka på för att inte bli stressad. Elitidrott är ju inte friskvård direkt…

 

*  *  *  *  *  *  *

 

Jag reser ner till Berlin på lördagen, och fram till dess tränar jag på som vanligt, men utan att försöka toppa mig, eftersom jag inte tror att min kropp är redo för tokmax ännu. Vissa av konkurrenterna kommer nog att ha toppat formen, eftersom de har uttagningslopp inför OS att tänka på. De flesta andra har nog också gjort fler lopp än jag har inför tävlingen i Berlin.

 

Måste också ladda in ny musik på iPoden eftersom den utan anledning raderade allt för några dagar sedan. Jag gillar teknik, men den verkar inte riktigt uppskatta mig. Nu får jag i och för sig chansen att göra om spellistorna, och det kan ju bli en form av nytändning det med.

 

Matmässigt är det däremot bara att äta som vanligt, eftersom det inte är någon större idé för oss sprinters att hålla på med kolhydratladdning och sådant. Det är däremot viktigt att äta rätt hela tiden, för att musklerna inte skall ta stryk. Musklerna blir väldigt känsliga om man försöker ”svälta sig själv” för att gå ner i vikt. Det är som vanligt helt enkelt – sund och näringsriktig mat i lagom mängd.

 

Det skall också bli spännande att ÅF i år inte bara är min sponsor utan också titelsponsor till hela ÅF Golden League. Jag vet att det kommer att vara fler svenskar på läktarna, att uppmärksamheten från press blir lite större och att jag kommer att träffa på ÅF:s gäster på hotellet. En chans till väldigt direkt feedback alltså.

 

*  *  *  *  *  *  *

 

Jag har en fantastisk inomhussäsong med mig i bagaget, en säsong där tekniken och farten fanns där, och det känns ändå skönt att ta med sig den känslan in i utomhussäsongen. Jag är inte så lite nyfiken nu när jag gör tävlingsdebut i en så stor tävling som ÅF Golden League i Berlin. Var står jag egentligen? Nu kastas jag från lugna Falun och träningen direkt in i hetluften på Olympiastadion med kanske 60 000 åskådare, utan att ens ha gjort ett tävlingslopp utomhus i år.

 

Vad tror jag då själv om tävlingen i Berlin? Jag får helt enkelt ta till min gamla ledstjärna: ”Det enda man kan vänta sig är det oväntade”. Det blir faktiskt riktigt spännande att se vad det blir – blir det fågel, fisk eller kanske mittemellan. På söndag kväll vet jag…

 

*  *  *  *  *  *  *